Därför säger jag adieu till Kf – it’s been a hoot – men det är dags att packa sig någon annanstans. För att jag skulle sluta upp med att skriva är otänkbart, så följ med till nästa annhalt i sajberspäjs:

http://www.frangere.se eller Fragment som jag valt att kalla det.

Där tar jag nu nya tag och det om något kommer bli a hoot (hoppas jag). RSS, nya och gamla texter kommer publiceras där – aldrig som ett dammigt återpublicerande av tradiga texter utan uppdaterade Kf-alster blandat med nya fräscha textäventyr.

He he – det låter stort när katten skiter – men för all del, kolla in den nya bloggen och om du vill så får du följa med även där.

Fortsätt gärna länka – kolla in Kulturkritik (nytt – försenat – nummer i april) – läs och kommentera. Texterna som finns här kommer ligga kvar men uppdateringar kommer ske ytterst sporadiskt.

Adieu kära läsare och tjenamoss på nya Fragment!

Uppdatering #2: 31/7-06: se Den utlösande faktorn.

Under veckan som gick så stormade det till en smula i anslutning till en manifestation mot krig i Norrköping. En manifestation/demonstration fick besök av två folkpartister som valde att visa sitt missnöje med vad som framfördes vid denna tillställning, därefter var det lokala drevet igång. Lokalmedierna skrev artiklar och ledare om händelsen, de tvenne folkpartisterna har postat texter på sina bloggar, med kommentarer som följd. Så har även jag. Jag har tittat på vad som skrevs om händelsen i medierna och på folkpartisternas bloggar, en sammanställning finns att läsa här.

Vad som egentligen hände vet nog endast de som var närvarande, och det är också en fråga om sanning med modifikation. Att befinna sig på en plats, mitt i ett skeende, kan inte alltid räknas som en garant för att hela sanningen kommit till den enskildas kännedom. Särskilt inte när många människor samlas, och avstånden (om än små) skiljer oss från varandra. Att lita till mediernas rapportering och uttalanden i egen eller i annans sak är jag allt för kritisk för att göra. Allt jag kan göra är att läsa och försöka skapa mig en bild av vad som hänt. Därefter kan jag analysera, ta ställning för eller mot och vara kritisk. Här nedan följer mina egna tankar och åsikter om händelsen; dessa är högst subjektiva och ska inte heller hållas för vetenskaplig, det är jag allt för ödmjuk för att göra.

Rapporterande samspel
Vad som blir tydligt i och med att ställa upp de olika källorna som rapporterar denna händelse mot varandra så kan vi se en samstämmighet som förvisso är naturlig i en lokal kontext. Det handlar om personer som är väl medvetna om varandras positioner i samhället och debattklimatet som där råder. Huvudspelarna i denna händelse är de tre representanterna för de parlamentariska krafterna i samhället; Mathias Sundin (kommunpolitiker för Fp), Erik Svansbo (kandiderar till politiska uppdrag för Fp) och Oskar Lindvall (Ung Vänster). Det är dessa tre som lägger ut texten i medierna samt får stå till svars inför rapporteringen från händelsen. Inte så konstigt då de alla tre representerar partier som är väl integrerade i en demokratisk hegemoni där politiker alltid står överst i rangordning. Ytterligare en folkpartist uttalar sig i en artikel, partisekreteraren Johan Jakobsson. De är experterna, och de är de som medierna känner igen. Det förekommer även andra namngivna i artiklarna, två palestinier får komma till tals och uttrycka sina åsikter om konflikten och Sundin/Svansbos agerande vid manifestationen. Men de agerar bifigurer i denna föreställning som spelas upp.

Kritik av rapportering
Vad jag främst är kritisk mot i framställningarna inom medierna är den passivt accepterande inställning som är tydlig, även i de Folkbladsartiklar och ledare som förhåller sig öppet kritisk till vad som hände. Det finns en acceptens av reaktionen, där fördömandet går hand i hand med accepterandet – en väldigt ambivalent hållning. Det uttrycks att det inte är acceptabelt men på samma gång acceptabelt, det är dumt men också civilkurage att uttrycka en motåsikt vid en manifestation. Visst, jag förstår principen, störande av motståndarens möten är en accepterad form av åsiktsförmedling i Sverige, själv tycker jag att det är en vansklig praktik även om jag kan hålla med om det i teorin.

Mediernas framställningar och folkpartisternas bloggtexter följer tätt inpå varandra. Inte heller det särskilt konstigt då bloggtexterna, förutom de första inläggen hos Sundin/Svansbo, mer har en rapporterande karaktär av mediernas rapportering. Sundin och Svansbo lägger dock ut texten aningens tydligare i sina bloggtexter, vilket är deras rätt, ty bloggmediet tillåter en större frihet för den enskilda att tolka och värdera uttalanden än vad en tidningsartikel gör. Vad som är tydligt är att Sundin och Svansbo rapporterar från händelsen med inte så lite jäv i tonen, det väljs och vrakas, tillskrivs undertext till motargument och putsas en del. Inte heller det särskilt konstigt, eftersom bloggrapporteringen sker genom händelsens huvudaktörer. En ganska naturlig men ack så viktig poäng att markera.

Den utlösande faktorn
Ett inslag i rapporteringen som inte stämmer överens med blogginläggen är frågan kring vad det var som utlöste Sundin och Svansbos missnöje. Det framställs dels att det skulle ha handlat om beskyllningar mot Israel som en nazistisk statsbildning. Detta främst hos Sundin och Svansbo, medierna rapporterar inte att de hört dessa åsikter uttalas. Däremot så rapporterar de att Lindvall tar avstånd från en sådan jämförelse. Det har framkommit i en av bloggkommentarerna hos Svansbo att det vid mötet gjordes ett uttalande om att Israel skulle vara fascistiskt, att bombningarna jämfördes med andra världskrigets och att det i Gaza uppstått en ghettoliknande levnadssituation. Dessa jämförande argument har alla sin grund i en jämförande praktik med andra världskrigets, vilket i sig kan vara rätt vanskligt då en mer korrekt jämförelse i mina ögon skulle vara en jämförelse med andra konflikter med inslag av nationella gerillarörelser.

Liknelsen med det fascistiska är inte heller helt fel ute, precis som att det demokratiskt tillsatta Bodströmssamhället kan likans vid en fascistisk praktik genom övervakning, så kan den demokratiska regeringen i Israels praktik som konstant krigförande ämbete jämföras med en fascistisk praktik. Det är alltså inte frågan om en fascistisk ideologi, grundad hos Pellizzi eller Costamanga, utan om praktiker som i dagligt tal blivit till synonymer till fascistiska handlingar. Problemet som uppstår när en demokratisk maktapparat börjar använda sig av dessa handlingar, är att språkförståelsen tillsammans med emotionella ställningstaganden blandar ihop begreppen till en oförståelig cocktail, där meningsmotståndarens förståelse inte är i fas med den som uttrycker orden. Var gång ordet fascist eller fascistisk uttrycks i en kontext av det slag som skedde på tisdagens manifestation i Norrköping, så är de flesta deltagare medvetna om att det inte handlar om nazism. Däremot så är motståndarens begreppsuppfattning om möjligt än mer mixade då fascism och nazism för alltid kommer vara hårt kopplade till varandra på grund av historien. Nu kan inte jag med säkerhet säga vad som sades vid manifestationen, eftersom ord står mot ord, och jag själv inte närvarade. Vad jag däremot kan hoppas är att om dessa ord nu uttrycktes eller inte, så bör de som har fel i frågan kliva fram och göra detta klart.

En annan utlösande faktor tycks ha varit avsaknaden av argument mot Hezbollah från talarna vid manifestationen. Både Sundin och Svansbo framhåller detta. Frågan är egentligen om detta ska vara nödvändigt. Om en manifestation eller enskild person uttrycker sitt missnöje med till exempel bombningarna av Libanon, så är motargumentet allt oftare ett stämplande av den missnöjde som terroristkramare eller Israelhatare. Vad som uppstår är således ett logikens virrvarr, där en polarisering mellan motstånd och icke-motstånd skärps genom att retoriken tar ett steg åt ett okritiskt och onyanserat håll. Är du inte med oss så är du mot oss har blivit till det logiska i argumentationskedjan inom den politiska debatten. Mot krig – För krig; Mot bombningar – För raketbeskjutningar; Mot Israels krig – För Hezbollahs krig; Mot Israels offensiv – Mot Israels rätt till försvar; och så vidare. För det är också här som retoriken skärps från Sundin och Svansbos håll då de kommenterar vad som sker och skett, det blir allt tydligare att tillskrivandet av åsikter i de fall som mothugg presenteras blir till just denna ologiska och förenklade politiska språkpraktik.

Uppdatering #1: Kommunistiska Partiet och RKU har nu lagt ut sina tal på sin hemsida. Där framkommer inget som skulle tyda på att dess två talare sagt något om nazism eller nazistiskt i relation till Israel. Vilket i sammanhanget ytterligare försvårar Sundin och Svansbos påståenden till varför de reagerade som de gjorde.

Uppdatering #2: Erik Svansbo meddelar i en kommentar (July 31st, 2006 at 12:57 pm) på sin blogg att:

Mathias uppfattade att någon kallade Israel för nazistisk, men möjlighen hörde han fel när det rätta var fascistisk. Jag tycker dock detta är rätt illa också.

Därmed skulle beskyllningen, som ansetts vara den utlösande faktorn till Sundin och Svansbos reaktion, kunna avfärdas som osanning. Tyvärr har denna osanning valsat runt i lokalmedierna som en förklaring, och förmildrande omständighet, till varför händelseutvecklingen blev som den blev. Folkbladet har till och med publicerat ett uttalande från Sundin och Svansbo där de förklarar varför de buade; i texten framkommer nazistanklagelsen återigen. Förhoppningsvis kommer det komma en dementi av detta påstående från Sundin och Svansbo; att manifestationen uttryckte att Israel är en naziststat är alltså inte sant.

Konfliktens regionala kontext
Som en första avslutning på denna kommentar till händelsen i Norrköping kommer jag att titta närmare från en bloggkommentar som läggs fram av Svansbo på hans blogg. Det är ett svar på Göran Färms (Folkbladet) kritik av Sundin och Svansbos okritiska förhållande till Israel. Svansbo skriver så här:

Färm menar också att palestinierna har rätt till säkerhet – självklart har det det. Men Färm verkar ha missat att just den här konflikten handlar om Hizbollah i Libanon.

Här tycker jag att det blir extra tydligt att det finns en begreppsförvirring hos Svansbo. Konflikten som uppstått i södra Libanon står enbart mellan Hezbollah och Israel enligt Svansbo. Jag menar att det är fel. Samtliga konflikter som Israel är inblandade i just nu går hand i hand – både militära och de civila konflikter som spiller över på det israeliska samhället. Förenklar vi summan av konflikterna till att endast röra sig om de två offensiver som pågår just nu; Operation Summer Rain (Gaza) och Operation Change of Direction (Libanon), så är dessa inte två från varandra skilda företeelser utan två fronter i samma krig. De sker simultant på grund av att de inte bara överskuggar varandra utan också för att Israels kapacitet att föra krig blivit till en integrerad del av maktutövningen. Därmed inte sagt att konflikterna är jämförbara i fråga om omfattning eller legitimitet. Vad som däremot framgår med allra största tydlighet (särskilt efter den senaste attacken mot Qana i södra Libanon idag) är att omfattningen av det våld som utövas av den israeliska krigsmakten är på tok för omfattande, vidrig och urskillningslös.

Avslutning
Rätt till att försvara sig? Javisst, men det finns andra medel än bombkrig att göra det på. Att kritiken just nu faller hårdast på Israel har att göra med att de är en legitim statsbildning, en demokratisk sådan, och därmed så ställer vi också högre krav på dem än vad vi gör på teokratiska motståndsrörelser. En demokrati, värd namnet, är rädd om sitt rykte – när man i sakens namn inte längre tycks bry sig om vad som sker eller vad som reflekteras från ens handlingar, ja, då är man ute på riktigt farlig mark.

Därför anser jag, att stöd till en krigförande nation som inte praktiserar återhållsamhet i sin krigföring, både är osmakligt och vidrigt. Därför menar jag även att Sundin och Svansbos agerande vid manifestationen mot krig i Norrköping är både idiotisk och naiv, ett exempel på hur politisk polarisering spiller över i det offentliga och hur förblindande ett dylikt perspektiv alltid är.

Det har visat sig att det finns fler sidor till en historia – särskilt om den utspelar sig i tidningsartiklar och på ledarsidor i allmänhet, och på bloggar i synnerhet. Att avgöra vad som är sanning kan vara vanskligt, speciellt om betraktaren av den historia som rullas upp befinner sig på annan plats än där historien utspelade sig i första skeendet. Det enda som en betraktare kan göra är att låta personerna som var inblandade i skeendet komma till tals, vilket kan vara nog så snårigt då det främst är andrahandskällor som finns att tillgå. Men de kan åtminstone säga en del om vad som påstås ha skett, vad som egentligen hände kan man aldrig hålla för säkert. Man kan bara välja att läsa, ta ställning och i slutänden kanske komma ett steg närmare sanningen.

Inledning
Denna historia må kanske vara av lokal karaktär, den utspelar sig kring en manifestation mot kriget i mellanöstern, ja främst då kring Israels bombningar av Libanon och stridigheterna med Hezbollah. På tisdagen (26/7-06) så samlades det till manifestation mot kriget i Hörsalsparken i Norrköping. Arrangörer för tillställningen var nätverket Norrköpingsbor mot krig och på plats fanns bland annat representanter för palestinska solidaritetsorganisationer, Ung Vänster och RKU. Men även andra som vill se ett stopp på den pågående offensiven i södra Libanon, samt den pågående offensiven i Gaza. Ett ganska typiskt upplägg för en manifestation mot krig skulle jag tycka. Förutom på en liten pikant detalj i sammanhanget.

Till manifestation anslöt sig två stycken aktiva, i de lokala medierna synliga, folkpartister. Oppositionspolitikern i Norrköpings kommun Mathias Sundin samt riksdags-, kommunfullmäktige- och landstingskandidaten Erik Svansbo deltog vid manifestationen och uttryckte sitt ogillande med vad som framfördes av manifestationens talare. Detta uttrycktes genom burop, under applåderna från åhörarna. På uppmaning från arrangörerna gick sedan Erik Svansbo upp och uttryckte sin åsikt om kriget vilket i sin tur drog ner burop från åhörarna. Därefter följde animerade meningsutbyten mellan Sundin och Svansbo på ena sidan, och mötesdeltagare på den andra. Så långt ett förhållandevis objektivt återgivande av historien grundat på medierapportering och folkpartisternas egna utsagor på deras bloggar.

Dag 1: 26/7-06 – Manifestationen
Men det är här som historien börjar bli rörig, i kontakten med lokalmedierna Folkbladet (socialdemokrat) och Norrköpings tidningar (oberoende liberal), samt i återgivningen på folkpartisternas bloggar. Erik Svansbo skriver i sitt första inlägg om manifestationen på sin blogg den 26/7-06 att ”Det sades en del gräsliga saker, bland annat att Israel är nazister. Vi reagerade med att bua…”, och att ”Demonstranterna blev arga och utmanade oss att gå upp och tala, så jag gick upp och sade några ord om Hizbollahs avsikter (att förstöra Israel och utrota judarna)”. Därefter återger Svansbo vad som följde detta avbrott i den planerade manifestationen där ”Diskussioner uppstod där bland annat en muslimsk man förklarade för mig att alla svenska tidningar var köpta av judelobbyn. Demonstranterna var noga med att förklara att de älskade judar, men hatade sionister”. Det låter således som om det uttrycktes en del riktigt tvivelaktiga åsikter vid manifestationen som inte bör tillåtas i sammanhanget. Men då har vi ju än så länge endast hört en rapport från tillställningen, här följer fler.

Samma kväll skriver Mathias Sundin sitt första blogginlägg som hänvisar till manifestationen. Det är ett liknande inlägg som det som Svansbo skrivit och bland annat skriver Sundin att ”Ung vänster, Kommunistiska partiet, Svensk-Kubanska föreningen med flera var där och var mestadels riktigt otäcka” och att han ”…blev så upprörd att jag buade när en kille från Ung vänster fick applåder, Erik stämde in och snart blev det väldigt upprörda känslor. Dom bad oss fara och flyga, och en man talade om för mig vad som skulle hända om jag buade igen. Det var inget snällt”. Sundin har dock en medlidande med personer med rötter och vänner i den berörda regionen skriver han, ”men att uttrycka ett sådant hat mot staten Israel är otäckt. Att det är Hizbollah och Hamas som är roten till det onda ser ingen och ingen nämnde med ett enda ord något negativt om Hizbollah eller Hamas. ALLT är Israel och judarnas fel”. Han kommenterar det tal som Erik Svansbo höll med orden ”Erik gick mycket modigt upp och sa att Hizbollah vill utrota judarna, att Israel har rätt att försvara sig och att konflikten skulle sluta den sekund Hizbollah lägger ner vapnen. Han buades ut rejält, ”gå och sätt dig din jävla sionist”, vrålade en man. Trots att det var dom själv som uppmanade oss att gå upp och tala”. Sedan avslutar han sin första bloggtext om händelsen med att kommentera den polarisering mellan de i Sverige varande motståndare och förespråkare till den israeliska konfliktlösningen; ”Det är otäckt vilket hat som väcks i Mellanöstern, så att människor flera hundra mil därifrån blir svarta i blicken av hat och hotar människor med andra åsikter”. Vi kan här se att det är två snarlika kommentarer av tisdagens händelser återgivna av den ena sidan vid manifestationen. Men det skulle bli fler rapporteringar.

Dag 2: 27/7-06 – Lokalmedia rapporterar
På onsdagen (27/7-06) rapporterade de båda lokaltidningarna om händelsen eftersom de var på plats och även intervjuade då både de tvenne folkpartisterna, och deltagare i manifestationen. I Folkbladet kan vi läsa hur Mathias Sundin förklarar för reportern om varför de buade då Ung Vänsters Oskar Lindvall höll sitt tal, ”Vi buar för att de inte med ett enda ord fördömer Hizbollah” säger han. Erik Svansbos tal till manifestationen återges även här med orden ”Hizbollah är terrorister som började bomba oprovocerat och hatar judar. Allt ansvar ligger hos Hizbollah”. Därefter skulle han i sin tur ha blivit utbua, följt av att Said Atallah, Palestinskt informationscentrum, som efter Svansbo var talare och sa att ”Det här har ingenting med judar att göra. Judar är ett bra folk”. Ung Vänsters Lindvall säger till reportern angående buropen från Sundin och Svansbo att ”Det är okej att de provocerar och buar åt mig, men det finns många människor här som har sin familj och släkt i Gaza och det är väldigt respektlöst”, han fortsätter längre ner att förklara manifestationens syfte och önskar ett svenskt fördömande av Israel: ”Det är en naturlig följd eftersom vi anser att Israel har skapat ett nytt krig /…/ Vi kommer fortsätta att protestera så länge det fortsätter”.

I Norrköpings Tidningar samma dag kan vi läsa om deras rapportering från händelsen. De skriver att manifestationen var ”…hetsiga känslor…” vid manifestationen och att utspel gjordes mot USA, Israel och FN. Bland annat framkommer det i NT att åsikter om att den kidnappade israeliska soldaten inte är någon kidnappning, utan en del av kriget. Oskar Lindvall avvisar även en FN-styrka på plats med orden ”En fredsstyrka från FN skulle bara vara ett stöd för Israel”. NT skriver att folkpartisterna som slöt upp till manifestationen gjorde det som en protest mot Hezbollahs raketbeskjutning av Israel. Erik Svansbos tal från talarplats återges med orden ”Vi är här i dag för att Israel har rätt att existera och Hizbollah vill döda alla judar”. Den efterföljande talarens (Said Atallah, Palestinskt informationscentrum) uttalande om judar lyder i NT: ”Det har inte med judar att göra. Det är sionister som är skit. Judar är bra folk”. Här dyker också anklagelserna om nazistbeskyllningen upp för första gången i lokalmedierna, NT:s reporter skriver att ”Mattias Sundin från Folkpartiet sågade kommunisternas talare som jämförde Israel med nazister”, och att han, Sundin, ”…var i Auschwitz för två veckor sedan och att komma hit och höra detta gör mig spyfärdig”. Artikeln avslutas med att palestiniern Ibrahim Mohsen, som deltog vid mötet, ställer sig frågande till folkpartisternas odelade stöd till Israel. I artikeln skriver reportern ”Han förstår inte hur Israel kan tro att ett ockuperat folk ska vara snälla. Han fördömde också landets bombanfall på Libanon”, samt att på frågan om hur freden ska kunna bli verklighet säger han att ”Israel måste bli demokratiskt, erkänna palestiniernas rättigheter och dra sig tillbaka”.

Uppmärksamheten i lokalmedierna uppmärksammas i sin tur i de tvenne folkpartisternas bloggar (hos Svansbo i ett nytt inlägg, och hos Sundin som tillägg till det första inlägget). Det framkommer även att ett lokalt webbzine har uppmärksammat Erik Svansbo i en ledare (Svansbos och Sundins bloggar). Webbzinets ledare, skriven av pseudonymen (?) Stig von Trenter, hyllar Svansbos orädda agerande och hans synlighet i det offentliga.

Dag 3: 28/7-06 – Ledarsidorna
Dag tre (eller dag två med Svansbos räkning) från händelsen vid manifestationen så publiceras det i lokalmedierna på ledarplats kommentarer till skeendet. Dessa kommenteras även på folkpartisternas bloggar.

I Folkbladet skriver Göran Färm om händelsen i Hörsalsparken på tisdagen att det är självklart Sundins och Svansbos rättighet att ta ställning för Israel i konflikten men att de gör det okritiskt, och han menar att de två folkpartisternas handlande spär på oförsonligheten mellan de två uppfattningarna. Han skriver vidare att ”…Israels allt mer oproportionerliga övervåld, som skapar grund för ännu mer av hat och terrorism, och nu t o m drabbar FNs insatser, måste också kritiseras. Inte bara Israel, utan också palestinierna, har rätt till existens inom säkra gränser”. I tidningen finns även en uppföljande artikel där Johan Jakobsson, partisekreterare i Folkpartiet, säger sig stödja Sundin och Svansbos agerande, ”Det var företrädare för manifestationen som liknade Israel vid nazism och om någon applåderar vid ett sånt tal tycker jag att det är helt okey att man buar” säger han efter att ha konfererat med Sundin. Sundin i sin tur säger att han ”…kommer att fortsätta uttrycka mina åsikter om det jag tycker är fel”, och att det inte alls strider mot en liberal uppfattning om yttrandefrihet att agera som de gjorde vid en manifestation. Han säger: ”Nu buade vi när de andra applåderade. Det hade varit skillnad om vi förstört mötet så att han inte kunnat tala vidare. Han får gärna komma och bua när jag talar också, så länge han inte förstör”. Han i detta fall är Oskar Lindvall från Ung Vänster som dock anser att tilltaget från de två folkpartisterna ”…var störande och en ren provokation” i och med att manifestationen stoppades upp och diskussioner utbröt. Lindvall menar också att det aldrig sades att Israel skulle ha vara en nazistisk stat, ”Det är historiskt helt fel och grovt felaktigt att likna Israel vid en nazistisk stat. Det skulle jag aldrig göra. Däremot tror jag att någon annan talare kallade Israel för fascistiskt” säger han. Lindvall menar vidare att han inte vill förvägra Sundin och Svansbo rätten att uttrycka sin åsikt men säger även att han ”…ifrågasätter om Mathias Sundin är tillräckligt mogen som människa för att ha en kommunalrådspost. Det skulle ju bli fallet om de borgerliga vinner i kommunalvalet i Norrköping”. Som avslutning på artikeln uppmanar han de tvenne folkpartisterna att, istället för att inkräkta på andras manifestationer, anordna en egen demonstration.

I NT skriver ledarredaktionen att tilltaget från Sundin och Svansbo var ”…påfluget och modigt” samt att manifestationen bestod av ”Diverse vänstergrupper och andra israelfientliga”. Ledarredaktionen tillskriver folkpartisterna ”civilkurage” men anser även att agerandet kan tyckas vara ”opassande”.

Självfallet så kommenteras detta även av folkpartisterna på respektive blogg, och i liknande ordalag även denna gång. Mathias Sundin skriver i sitt inlägg att NT tycker att deras agerande ”visar på civilkurage” och att Folkbladets skribent ”…tycker att det var korkat”. Han hänvisar även till artikeln i Folkbladet där folkpartiets partisekreterare stödjer aktionen. En viktig poäng enligt Sundin är att Folkbladet försökt få tilltaget till att vara ett brott mot mötesfriheten, men att han ”…påtalade också för henne att det stod poliser tio meter bort, och om det gjordes något olagligt skulle dom ha ingripit”. Sundin skriver vidare att ”Det är inte bara min rättighet att uttrycka min åsikt, utan också en skyldighet när sådana vidrigheter sägs som det gjorde på denna och på många andra demonstrationer Sverige runt”. Erik Svansbo skriver i sitt inlägg på sin blogg om Göran Färms (Folkbladet) kommentar om att folkpartisterna har en okritisk hållning till Israel: ”Möjligen har Färm missat att det kan vara svårt att vara subtil på ett torgmöte som är rätt stimmigt och redan enormt negativt till Israel, som bland annat utmålades som nazistiskt”. Svansbo kommenterar även Färms uttalande om att palestinierna också har rätt till säkerhet med orden ”…självklart har det det. Men Färm verkar ha missat att just den här konflikten handlar om Hizbollah i Libanon”. Lindvalls uttalande i Folkbladet angående det stötande åsikter som uttryckts från folkpartisterna inför manifestationens deltagare med anhöriga i konfliktområdet kommenterar Svansbo så här: ”Jag håller med Lindvall, men måste samtidigt också peka på de människor med släkt på den israeliska sidan som under demonstrationen utmålades som nazister. Någon måste ta ställning för dem också”. Han gläds över att Lindvall inte vill se Israel som en nazistisk stat, men ”…de åsikter han framförde innebär i princip att Israel ska lägga sig ned och dö. De har ingen rätt att försvara sig, enligt Lindvall. Det är värt ett burop, om du frågar mig”.

Efterspel: Kommentarer på Sundin och Svansbos bloggar
Svansbos sista bloggpost är den sista kommentaren av händelsen som publicerats som blogginlägg eller artikel i lokalmedierna. Men kommentarer har också lämnats på Sundins och Svansbos bloggar; vid skrivandets stund 25 stycken, varav fyra av Sundin själv, två av Svansbo och två av mig själv. Dessa räknas därmed inte in i fördelningen av positiva, neutrala och negativa kommentarer. Majoriteten av kommentarerna är positiva till aktionen, nio stycken har hittills lämnats. Fyra stycken kan räknas som neutrala, då de avviker en aning från ämnet, och tre är direkt negativa. Av alla dessa kommentarer så är det ytterst få som faktiskt tillför något till historien förutom att ge positiv feedback till Sundin och Svansbo. Jag tar här nedan upp ett det jag anser vara kommentarer med substans.

Claes Corbelius, Kristna studentrörelsen (som var med vid manifestationen), skriver en reflekterande kommentar till Svansbos inlägg nummer ett, där han bland annat skriver om de bakomliggande skälen han anser vara varför konflikten är så infekterad. Han poängterar rädsla och ilska som de främsta anledningarna. Men poängterar också USA:s intressen i regionen. Han menar att stöd till demokratiska rörelser och initiativ måste gå före militära ingripanden.

Peter, en kommentator utan webblogg (kors i taket), skriver i samma inlägg hos Svansbo utifrån ett judiskt perspektiv ifrån Israel. Han delar bland annat med sig av känslan av att vara utsatt som jude i Sverige då han besökte en manifestation för Palestina i Stockholm (för tjugo år sedan) där han i konfrontation med deltagare blev kallad för ”…värre än Hitler”. Han berättar att han numera lever i Israel och trivs, men att antagligen inte kommer få uppleva fred i sin livstid.

c. l. k. aqurette, kommenterar på Mathias Sundins blogg i hans första inlägg om händelsen. Han skriver att han gillar bilderna där Svansbo där han ser tuff ut: ”Lugn och cool medan mannen skäller”. Han meddelar även att situationen i Malmö är mycket mer infekterad med synagogan har blivit bombhotad och får hotbrev dagligen. Han menar att ”Ingen vågar offentligt ta debatten om Israels rätt att försvara sig, så extremvänstern och Hizbollah-anhängarna får stå oemotsagda”.

Jonas (Anonymous 10:20) undrar i samma inlägg om det inte kommer bli någon manifestation för Israels rätt att försvara sig. Han tycker det vore på sin plats. Mathias Sundin svarar att det tål att tänkas på.

Johan Zimmerman kommenterar i Svansbos sista inlägg om händelsen. Han skriver att han var på plats och menar att det aldrig uttrycktes någonting om att Israel skulle vara en nazistisk stat. Han skriver att kommunistiska partiets talare ”…liknande förödelsen i södra Beirut vid “andra världskrigets terrorbombningar” ”. Han skriver även att RKU:s talare kallade Israel för ”fascistiskt”, samt att den talaren jämförde situationen i Gaza med ”ghetto-liknande förhållanden”. Zimmerman menar vidare att Sundin och Svansbos påståenden (angående nazistspåret) mer har att göra med att de passar deras syften bättre.

Därmed så är självklart inte sista ordet i frågan sagt. Eftersom polisen var närvarande och filmade vid manifestationen så är det egentligen enbart dom som utifrån kan kommenterar händelsen något så när opartiskt. Självklart är detta påstående om opartiskhet vanskligt men bild och ljud brukar åtminstone sällan ljuga. Jag reserverar mig även till detta påstående från min sida.

Avslutning och fortsättning
Jag väljer att först publicera denna bloggartikel, och följer sedan upp med mina egna kommentarer kring händelsen. Jag hoppas att denna bakgrund och genomgång av mediematerialet varit något så när objektiv i återgivandet. Om de inblandade har kommentarer rörande detta så kan dessa lämnas i kommentarsfältet. Ändringar kan tänkas göras om jag finner det nödvändigt.

Uppdatering 30/7-06: Kommunistiska Partiets och RKU:s tal finns numera att läsa på deras hemsida.

Disclaimer: Detta är skrivet i affekt; därav de runda orden, den röriga dispositionen och av invektiv fyllda texten. Men tro mig när jag säger det, jag har inget annat än förakt för de som texten handlar om.

Det pågår ett folkrättsligt oförsvarbart krig i vår värld. Det är ett globalt krig som syftar till att hämnas, freda gränser, säkra ekonomiska intressen och upprätthålla en världsordning. Det är ett så kallat krig mot terrorismen. Det utkämpas främst i mellersta östern och i främre asien, men det förs också på en mängd andra platser och inte alltid av stora aktörer som de västerländska demokratierna. Det här är inga nyheter. Det har pågått i evigheter känns det som, och framgångarna som på pappret (tidningar, digitala medier, televisionen) ser omfattande är i själva verket marginela. Men som sagt, vad är nytt med det här då?

Krigets aktörer, de militära styrkorna och dess motståndare, är som det alltid varit beroende av en hemmaopinion som ser att det är det goda kriget som utkämpas. Oavsett om vi talar om 101st Airborne eller det nationella motståndet i Irak, det måste finnas stöd till aktionerna, och det gör det uppenbarligen. Det finns såklart ett motstånd inom hemmaopinionen också men det är inte alltid något som har någon betydelse för de styrande/stridande. Återigen inga nyheter, det här.

Här kommer ytterligare en betraktelse över något som inte är någon nyhet. Det rör sig om den senaste i raden av krigshandlingar utförda i kampen mot terrorismen. Israels bombningar av Libanon. Ja, deras kränkande av ett annat lands gränser också eftersom trupp dagligen gör räder in i landet för att leta reda på Hizbollahs militära styrkor. Inom unghögern, den liberalkapitalistiska ungtupp- och hönsgården, så har ett upprop startat på initiativ av ett lagom välklätt riksdagskandiderande gäng, där uppmaningen att skänka pengar till IDF (Israeli Defence Force = Israeliska armén) för att visa sitt stöd för demokrati och mänskliga rättigheter i regionen. Det här var ingen nyhet, eller hur?

Nej, det är ju inte det men det är inte mindre upprörande för det. Det är rent ut sagt upp åt väggarna så jävla osmakligt skulle jag vilja påstå. Ett gäng ungdemokrater, ja för det är väl så de vill att vi ska referera till dem, yrkespolitiker mer eller mindre, som ser fram mot höstens val med tindrande blick likt en unge ser fram mot julafton, som vill in i den politiska styrelserummen för att få diktera svensk utrikespolitik under de närmast kommande fyra åren. Politiker alltså, svenska politiker, som stödjer ett annat, krigsförande, lands armé med pengar. Vad kan vi vänta oss när de får mandat av svenska folket att ge sig på biståndsbudgeten? Visst, organisationen de stödjer med sina pengar (symboliska summor tydligen, $18, som i någon numerologisk kod för liv inom judendomen – men också den numerologiska koden för Adolf Hitler vilket i sammanhanget blir inte så lite ironiskt), sysslar tydligen med välgörenhet för skadade soldater som inte är i tjänst eller något liknande. Men det är inte poängen om man läser de texter som de så gärna förhäver sig med just nu. Där handlar det om att symboliskt stödja Israel, demokratin, kriget mot terrorismen, IDF och de västerländska strävandena för så kallad världsdemokrati. Jo då, det är faktiskt så att de undviker att säga att det handlar om en civil organisation, utan de bröstar upp sig och bräker ”Stöd IDF/demokratin/skriv in vilket krigshetsande argument som helst”. Men återigen, nej, det är inte det här som är poängen.

Poängen är att svenska politiker, om än inte torra bakom öronen, stödjer ett krigförande lands kombatanter. Det är en poäng. En annan poäng är frågan om proportionalitet; andelen våld som används för att uppnå det syfte som, ja, för mig försvinner i dammet från den senaste tusenkilosbomben som pulveriserar ett bostadshus i Beiruts södra delar. Hittills har, lågt räknat, ungefär fyra hundra (400) libaneser dödats i bombningarna, inte ens tio procent av det motsvarar antalet dödade på den israeliska sidan. Det totalt oproportionerliga våldsanvändandet som den svenska unghögern samlat ställer sig bakom är i sammanhanget helt vidrigt då det handlar om civila dödsoffer för en regims godtyckliga bombande av bostadsområden, byar och flyktingar. Det är inte självmordsbombare som spränger sin bröstkorg och därmed omkringvarande civila, nej, det är stridspiloter, infanteri, artelleri och helikoptrar som på mandat av en legitim regering som utövar stridsåtgärder som drabbar civila – urskiljningslöst.

Inte bara det, som om inte det var nog, Israels uppmaningar till, och skapande av, den flyktingkatastrof med 500.000 libanesiska flyktingar inom det egnal landets gränser är inget annat än regelrätt etnisk rensning. Jo då, rensning behöver inte innebära massavrättningar och massgravar på balkan, det kan också innebära omflyttning av människor under hot om våld. Till på köpet så har Israels skurkaktiga makthavare i dagarna börjat öppna för en internationell fredsstyrka som ska ta fäste i södra Libanon. Tacka fan för det, en buffertzon har ju skapats, hundratusentals människor fördrivits och en demilitariserad zon är nästa steg på dagordningen. Det är ingen slump att fredsbevararna ska dyka upp nu. Länder går inte i krig utan att först planera det, ja, om de då inte blir attackerade då – gärna med oproportioneligt mycket våld.

Det här är också en konflikt som visar på den intolerans som gror inom unghögerns annars så mysigt lull-lulliga retorik. Fria gränser, fri rörlighet och tolerans. Ja, eller hur? I Malmö vill ett folkpartistiskt mähä, dra in alla ekonomiska bidrag till den palestinska föreningen på grund av ett plakat där hakkorset jämställs med davidsstjärnan. Ja, tolerant eller hur. En kollektiv bestraffning för något utfört av en individ, och något som polisen inte ansåg vara ett brott. Visst, osmakligt kanske, men knappast osmakligare än att någon skänker pengar till organisationer som stödjer krigförande länders soldater. Nu ska anmälan utredas av riksåklagaren som i sin tur, precis som anmälaren, är folkpartist om jag inte är felunderrättad. För att inte tala om de röster som höjts över att svenska staten har evakuerat svenskar, ja de är ju inte svenskar egentligen då, ja bara på pappret, de är ju svenskar med invandrarbakgrund. Därför räknas de inte i tider av kris, det är så argumentationen går. Jag är inte något fan av att använda invektiv men jag är så in i helvete förbannad att jag väljer att göra det i denna text: rasister. Ja, det är en rasistisk liten grupp som dessa krigshetsare numera officiellt har kvalificerat in sig i. Det är ju tur att man förstår var ni står i alla fall.

Den unga demokratiska högern, går från klarhet till klarhet och står upp för det goda i världen. Tack Federley, Svansbo, Al Hamatzav, Kulturrevolution och vad ni nu alla heter för att ni gör så mycket gott och nyanserar vad det är som personer som är som er egentligen står för. Jag har sällan varit så tacksam med att inte tillhöra ett gäng som erat, satans mördarlakejer, som just idag. Faktum är att jag spottar på marken där ni går, jag kommer göra allt för att övertyga min omgivning att dylika sprättar inte förtjänar en röst i kommande val, och jag hoppas att det får genomslag, för jag har inget annat inom mig än förakt för er.

Uppdaterad: 26/7-06 Kl. 21:50

Eftersom att jag lovat mig själv att sluta besöka vissa bloggar som uttrycker dessa vidriga kommentarer så måste jag i detta nu be om ursäkt. Jag har gjort det ändå, och alldeles nyss såg jag att den lokala bombhögern här i Norrköping gjort en utomparlamentarisk aktion mot en demonstration mot kriget i Libanon. Erik Svansbo och Mathias Sundin, riksdags/kommunal/landstingskandidat respektive kommunpolitiker för Folkpartiet, deltog som liberala krigsaktivister vid en demonstration i centrala Norrköping idag. Utförlig och objektiv beskrivning av händelseförloppet finns att läsa på de unga herrarnas bloggar.

Vad jag inte riktigt förstår, är hur de vågar. För det måste krävas mod alternativt naivitet (vilket jag snarare tror det handlar om) för att ställa sig och bua, ta till orda och argumentera med människor som har släkt, vänner och bekanta som dagligen drabbas i den vidriga konflikt som pågår i mellanöstern. Jag skulle till och med vilja påstå att det är idiotiskt att göra något sådant, men det handlar väl om idealism från tokliberalernas sida. Vi kan nog vänta oss harranger om yttrandefrihet, demokratitankar och andra luftargument för tilltaget.

För mig så är det bara tecken på dålig smak. Riktigt dålig smak. Förbannat jävla vidrig smak, att göra något dylikt. Skäms Svansbo, skäms Sundin, ni om några är onyanserade krigshetsare av värsta sort. Punkt.