Manifestation mot krig, del 2: Kulturella fårors analys
Uppdatering #1: 30/7-06: se Den utlösande faktorn.
Uppdatering #2: 31/7-06: se Den utlösande faktorn.
Under veckan som gick så stormade det till en smula i anslutning till en manifestation mot krig i Norrköping. En manifestation/demonstration fick besök av två folkpartister som valde att visa sitt missnöje med vad som framfördes vid denna tillställning, därefter var det lokala drevet igång. Lokalmedierna skrev artiklar och ledare om händelsen, de tvenne folkpartisterna har postat texter på sina bloggar, med kommentarer som följd. Så har även jag. Jag har tittat på vad som skrevs om händelsen i medierna och på folkpartisternas bloggar, en sammanställning finns att läsa här.
Vad som egentligen hände vet nog endast de som var närvarande, och det är också en fråga om sanning med modifikation. Att befinna sig på en plats, mitt i ett skeende, kan inte alltid räknas som en garant för att hela sanningen kommit till den enskildas kännedom. Särskilt inte när många människor samlas, och avstånden (om än små) skiljer oss från varandra. Att lita till mediernas rapportering och uttalanden i egen eller i annans sak är jag allt för kritisk för att göra. Allt jag kan göra är att läsa och försöka skapa mig en bild av vad som hänt. Därefter kan jag analysera, ta ställning för eller mot och vara kritisk. Här nedan följer mina egna tankar och åsikter om händelsen; dessa är högst subjektiva och ska inte heller hållas för vetenskaplig, det är jag allt för ödmjuk för att göra.
Rapporterande samspel
Vad som blir tydligt i och med att ställa upp de olika källorna som rapporterar denna händelse mot varandra så kan vi se en samstämmighet som förvisso är naturlig i en lokal kontext. Det handlar om personer som är väl medvetna om varandras positioner i samhället och debattklimatet som där råder. Huvudspelarna i denna händelse är de tre representanterna för de parlamentariska krafterna i samhället; Mathias Sundin (kommunpolitiker för Fp), Erik Svansbo (kandiderar till politiska uppdrag för Fp) och Oskar Lindvall (Ung Vänster). Det är dessa tre som lägger ut texten i medierna samt får stå till svars inför rapporteringen från händelsen. Inte så konstigt då de alla tre representerar partier som är väl integrerade i en demokratisk hegemoni där politiker alltid står överst i rangordning. Ytterligare en folkpartist uttalar sig i en artikel, partisekreteraren Johan Jakobsson. De är experterna, och de är de som medierna känner igen. Det förekommer även andra namngivna i artiklarna, två palestinier får komma till tals och uttrycka sina åsikter om konflikten och Sundin/Svansbos agerande vid manifestationen. Men de agerar bifigurer i denna föreställning som spelas upp.
Kritik av rapportering
Vad jag främst är kritisk mot i framställningarna inom medierna är den passivt accepterande inställning som är tydlig, även i de Folkbladsartiklar och ledare som förhåller sig öppet kritisk till vad som hände. Det finns en acceptens av reaktionen, där fördömandet går hand i hand med accepterandet – en väldigt ambivalent hållning. Det uttrycks att det inte är acceptabelt men på samma gång acceptabelt, det är dumt men också civilkurage att uttrycka en motåsikt vid en manifestation. Visst, jag förstår principen, störande av motståndarens möten är en accepterad form av åsiktsförmedling i Sverige, själv tycker jag att det är en vansklig praktik även om jag kan hålla med om det i teorin.
Mediernas framställningar och folkpartisternas bloggtexter följer tätt inpå varandra. Inte heller det särskilt konstigt då bloggtexterna, förutom de första inläggen hos Sundin/Svansbo, mer har en rapporterande karaktär av mediernas rapportering. Sundin och Svansbo lägger dock ut texten aningens tydligare i sina bloggtexter, vilket är deras rätt, ty bloggmediet tillåter en större frihet för den enskilda att tolka och värdera uttalanden än vad en tidningsartikel gör. Vad som är tydligt är att Sundin och Svansbo rapporterar från händelsen med inte så lite jäv i tonen, det väljs och vrakas, tillskrivs undertext till motargument och putsas en del. Inte heller det särskilt konstigt, eftersom bloggrapporteringen sker genom händelsens huvudaktörer. En ganska naturlig men ack så viktig poäng att markera.
Den utlösande faktorn
Ett inslag i rapporteringen som inte stämmer överens med blogginläggen är frågan kring vad det var som utlöste Sundin och Svansbos missnöje. Det framställs dels att det skulle ha handlat om beskyllningar mot Israel som en nazistisk statsbildning. Detta främst hos Sundin och Svansbo, medierna rapporterar inte att de hört dessa åsikter uttalas. Däremot så rapporterar de att Lindvall tar avstånd från en sådan jämförelse. Det har framkommit i en av bloggkommentarerna hos Svansbo att det vid mötet gjordes ett uttalande om att Israel skulle vara fascistiskt, att bombningarna jämfördes med andra världskrigets och att det i Gaza uppstått en ghettoliknande levnadssituation. Dessa jämförande argument har alla sin grund i en jämförande praktik med andra världskrigets, vilket i sig kan vara rätt vanskligt då en mer korrekt jämförelse i mina ögon skulle vara en jämförelse med andra konflikter med inslag av nationella gerillarörelser.
Liknelsen med det fascistiska är inte heller helt fel ute, precis som att det demokratiskt tillsatta Bodströmssamhället kan likans vid en fascistisk praktik genom övervakning, så kan den demokratiska regeringen i Israels praktik som konstant krigförande ämbete jämföras med en fascistisk praktik. Det är alltså inte frågan om en fascistisk ideologi, grundad hos Pellizzi eller Costamanga, utan om praktiker som i dagligt tal blivit till synonymer till fascistiska handlingar. Problemet som uppstår när en demokratisk maktapparat börjar använda sig av dessa handlingar, är att språkförståelsen tillsammans med emotionella ställningstaganden blandar ihop begreppen till en oförståelig cocktail, där meningsmotståndarens förståelse inte är i fas med den som uttrycker orden. Var gång ordet fascist eller fascistisk uttrycks i en kontext av det slag som skedde på tisdagens manifestation i Norrköping, så är de flesta deltagare medvetna om att det inte handlar om nazism. Däremot så är motståndarens begreppsuppfattning om möjligt än mer mixade då fascism och nazism för alltid kommer vara hårt kopplade till varandra på grund av historien. Nu kan inte jag med säkerhet säga vad som sades vid manifestationen, eftersom ord står mot ord, och jag själv inte närvarade. Vad jag däremot kan hoppas är att om dessa ord nu uttrycktes eller inte, så bör de som har fel i frågan kliva fram och göra detta klart.
En annan utlösande faktor tycks ha varit avsaknaden av argument mot Hezbollah från talarna vid manifestationen. Både Sundin och Svansbo framhåller detta. Frågan är egentligen om detta ska vara nödvändigt. Om en manifestation eller enskild person uttrycker sitt missnöje med till exempel bombningarna av Libanon, så är motargumentet allt oftare ett stämplande av den missnöjde som terroristkramare eller Israelhatare. Vad som uppstår är således ett logikens virrvarr, där en polarisering mellan motstånd och icke-motstånd skärps genom att retoriken tar ett steg åt ett okritiskt och onyanserat håll. Är du inte med oss så är du mot oss har blivit till det logiska i argumentationskedjan inom den politiska debatten. Mot krig – För krig; Mot bombningar – För raketbeskjutningar; Mot Israels krig – För Hezbollahs krig; Mot Israels offensiv – Mot Israels rätt till försvar; och så vidare. För det är också här som retoriken skärps från Sundin och Svansbos håll då de kommenterar vad som sker och skett, det blir allt tydligare att tillskrivandet av åsikter i de fall som mothugg presenteras blir till just denna ologiska och förenklade politiska språkpraktik.
Uppdatering #1: Kommunistiska Partiet och RKU har nu lagt ut sina tal på sin hemsida. Där framkommer inget som skulle tyda på att dess två talare sagt något om nazism eller nazistiskt i relation till Israel. Vilket i sammanhanget ytterligare försvårar Sundin och Svansbos påståenden till varför de reagerade som de gjorde.
Uppdatering #2: Erik Svansbo meddelar i en kommentar (July 31st, 2006 at 12:57 pm) på sin blogg att:
Mathias uppfattade att någon kallade Israel för nazistisk, men möjlighen hörde han fel när det rätta var fascistisk. Jag tycker dock detta är rätt illa också.
Därmed skulle beskyllningen, som ansetts vara den utlösande faktorn till Sundin och Svansbos reaktion, kunna avfärdas som osanning. Tyvärr har denna osanning valsat runt i lokalmedierna som en förklaring, och förmildrande omständighet, till varför händelseutvecklingen blev som den blev. Folkbladet har till och med publicerat ett uttalande från Sundin och Svansbo där de förklarar varför de buade; i texten framkommer nazistanklagelsen återigen. Förhoppningsvis kommer det komma en dementi av detta påstående från Sundin och Svansbo; att manifestationen uttryckte att Israel är en naziststat är alltså inte sant.
Konfliktens regionala kontext
Som en första avslutning på denna kommentar till händelsen i Norrköping kommer jag att titta närmare från en bloggkommentar som läggs fram av Svansbo på hans blogg. Det är ett svar på Göran Färms (Folkbladet) kritik av Sundin och Svansbos okritiska förhållande till Israel. Svansbo skriver så här:
Färm menar också att palestinierna har rätt till säkerhet – självklart har det det. Men Färm verkar ha missat att just den här konflikten handlar om Hizbollah i Libanon.
Här tycker jag att det blir extra tydligt att det finns en begreppsförvirring hos Svansbo. Konflikten som uppstått i södra Libanon står enbart mellan Hezbollah och Israel enligt Svansbo. Jag menar att det är fel. Samtliga konflikter som Israel är inblandade i just nu går hand i hand – både militära och de civila konflikter som spiller över på det israeliska samhället. Förenklar vi summan av konflikterna till att endast röra sig om de två offensiver som pågår just nu; Operation Summer Rain (Gaza) och Operation Change of Direction (Libanon), så är dessa inte två från varandra skilda företeelser utan två fronter i samma krig. De sker simultant på grund av att de inte bara överskuggar varandra utan också för att Israels kapacitet att föra krig blivit till en integrerad del av maktutövningen. Därmed inte sagt att konflikterna är jämförbara i fråga om omfattning eller legitimitet. Vad som däremot framgår med allra största tydlighet (särskilt efter den senaste attacken mot Qana i södra Libanon idag) är att omfattningen av det våld som utövas av den israeliska krigsmakten är på tok för omfattande, vidrig och urskillningslös.
Avslutning
Rätt till att försvara sig? Javisst, men det finns andra medel än bombkrig att göra det på. Att kritiken just nu faller hårdast på Israel har att göra med att de är en legitim statsbildning, en demokratisk sådan, och därmed så ställer vi också högre krav på dem än vad vi gör på teokratiska motståndsrörelser. En demokrati, värd namnet, är rädd om sitt rykte – när man i sakens namn inte längre tycks bry sig om vad som sker eller vad som reflekteras från ens handlingar, ja, då är man ute på riktigt farlig mark.
Därför anser jag, att stöd till en krigförande nation som inte praktiserar återhållsamhet i sin krigföring, både är osmakligt och vidrigt. Därför menar jag även att Sundin och Svansbos agerande vid manifestationen mot krig i Norrköping är både idiotisk och naiv, ett exempel på hur politisk polarisering spiller över i det offentliga och hur förblindande ett dylikt perspektiv alltid är.
Det här är ju ett perfekt sätt att använda bloggsystemet. Referera utan egna aggressioner och/eller sympatier till berörda parter. Ge en så objektiv bild som möjligt av atmosfär, deltagare, osv. Ha egna synpunkter, men presentera dem inte som särskilt väsentliga i sammanhanget. Låt bristen på kommunikation mellan deltagare som yttrar sig på mötet, bli utslagsgivande för hur läsaren av referatet reagerar.
Jag tycker att du visat hur bloggsystemet idag kan ersätta (och vara mycket effektivare eftersom det är snabbare och når fler läsare) den typ av debattböcker som publicerades framför allt under 1960- och 1970-talen. Den typ av journalistik som på det här sättet kan bedrivas via bloggarna, är en tacksamt emottagen konkurrent till de traditionella ledarkommentarerna i dagstidningarna, vilka läses, suckas över, glömmes, kastas i soptunnan tillsammans med gårdagskvällens räkskal och ostkanter.
Fortsätt.
För egen del står mig konflikten mellan Israel och palestinierna och libaneserna och och och, dvs araberna i området, upp i halsen. Jag är född 1935. Upplevde alltså andra världskrigets från Malmös horisont som pojke. Kunde läsa dagstidningarna när jag var fem år (tack vare en framsynt styvfar), började småskolan innan jag fyllt sex. Det var år 1941. Jag skäms inte ett ögonblick för att jag som pojke fascinerades av tyska soldater, framförallt Rommel, att jag läste tyska propagandatidskrifter (som Signal, som Nycop, hur mycket han än ville förneka det, hämtade inspiration ifrån vad gäller att presentera nyhetsmaterial i bildform; fotografi säger mer än ord…). Materialet fanns i mitt hem, trots att, eller därför att, såväl min mamma (framför allt min mamma) som min styvfar, var klart uttalat emot allt vad som hade med Hitler och nazister att göra, samtidigt som de var traditionellt konservativa, ren skjortkrage, putsade skor, läsa läxor på utsatta tider, hälsa artigt, bocka, osv osv osv (iochförsig ett litet helvete), så menade, framför allt min styvfar, att pojkar som växte upp under de förhållanden som då rådde, måste lära sig att reagera – på det goda – på det onda.
Tyskarna blev efterhand som kriget pågick alltmer representanter för allt ont. Efter Stalingrad degraderades till och med språket till ett andraklasspråk och engelskan flöt upp som kork på vattnet till förstahandsspråk. Jag var den första generationen som på Latinskolan i Malmö läste engelska som förstaspråk. De stackars andraklassarna fick snabbt som ögat byta fot och hellre tänka på Sir än på Herrn si&så. Aningen tragikomiskt, men en del av verkligheten bland ransoneringskort, USA:s flygande fästningar och slaktade katter som såldes som harar.
Med andra ord: det var ett liv och ett kiv. Och sedan kom krigsslutet… Ja, krigsslutet, men någon fred kan man knappast tala om. Vedervärdigheterna med nazisternas framfart mot judar, homosexuella, zigenare, politiska motståndare till nazismen, dementa och andra handikappade osv, kunde ingen, absolut ingen, bli opåverkad av. Tidigare sköna drömmar förvandlades till mardrömmar. Det skrevs och talades om femton miljoner judar som gasats ihjäl. Inte ett ord om de homosexuella och de andra ihjälgasade. Antalet ihjälgasade judar sjönk och sjönk och sjönk, men fortfarande inte ett ord om alla de andra, homosexuella, präster, journalister, handikappade, slavarbetare, osv osv osv osv osv. Hur många var de? Och ovanpå allt detta kommer att britterna de facto skapar, ja just skapar, ur intet, som någon sortsverkställande jordiskt redskap för Gud skapar, Israel. Britterna! Av alla. Ett land, ett folk, där det dröp av antisemitism. Hitler spånade om Madagaskar. Churchuill skapade Israel. Uppriktigt sagt: inte är det särskilt märkligt att just britterna i vått och torrt stött Israel, som stat, säkerligen inte dess judiska medborgare, utan därför att Israel under hela sin existens tjänstgjort som nykolonialismens, den brittiska och USA:s spjutspets in mot de afrikanska stater som arbetat sig bort från rollen som slavstater. Israel levererade vapen till Sydafrika trots FN:s vapenembargo (INGEN sa något), landets regering har ställt upp med privata livvaktsarméer till de värsta diktatorerna, osv osv osv. Och den som har vänner som är svarta afrikaner och som av ena eller andra anledningen tvingats arbeta i eller bara på uppdrag besöka Israel kan berätta om rasismen, om hatet mot araber, javisst, men framför allt om föraktet, det öppet visade föraktet, mot afrikaner, ju svartare dess värre.
Samtidigt talar Israels regering, sedan decennier om andra stater och om oppositionella grupper som ”terrorister”. Men finns det något land i den västliga sfären, dit man väl trots allt måste räkna Israel, som i sin struktur och i sin politiska hierarki, är så genompyrt av ”terrorism” och av ”terrorister” som Israel? Först nu i dagarna börjar det väl växa fram en politisk och militär generation som inte direkt kan kallas ”terroristisk”. Historiskt sett räcker det att nämna den sk Sternligan, Ben Gurions och Golda Meirs ständiga skryt om den ”militära kampen” som föregick bildandet av staten Israel. Den enögde generalen Dayan, politikern Begun (rätt stavat?) , osv osv osv. Israel är verkligen, i högre grad än något av de länder i Afrika som frigjort sig (oftast mindre, tyvärr sällan mer…) från de forna kolonialmakterna, ett land skapat av ”terrorister”. För att balansera: det är inte många år sedan även en popfigur som Nelson Mandela, var ”terrorist” i västerländska massmedia. För egen del minns jag från min ungdom hur det påstods att Kenyatta och Mau-Mau åt, ja åt, som kannibaler steker (eller koker) goda missionärer, till frukostmål, hur Nkrumah efter frigörelsen sött somnade in i en säng av GULD, osv osv osv.
Den avgörande frågan såväl vad gäller afrikanska länder som när det gäller länder i Arabien, dit Israel hör, är när Europa och USA släpper ej endast det politiska och ekonomiska greppet, utan framför allt ger upp den mentala kampen om överlägsenhet. Israelerna, för att hålla mig till ämnet, tycker jag borde inse att i verkligheten är landet, och dess befolkningen, ingenting annat än ett offer lamm som kommer att slaktas på det politiska altaret den dag västvärlden inte längre är beroende av arabisk olja.
Jag är, som kanske framgått, trött på Israel. Jag är trött på Palestinakonflikten som sådan. Jag har levt ett helt liv i skuggan av en rasistisk konflikt mellan judar och araber, som jag inte är orsak till, inte vill veta av, men som jag mentalt tvingats ta konsekvenserna av. Stäng av området. Skär av hela regionen från omvärlden. Korkskruvslockarna står mot islamfanatikerna. Vissa konfliktdeltagare åberopar sig på Gud, andra på Darwin. Jaha.
Jag tänker ej deltaga.
Bo I. Cavefors
Bo I. Cavefors
juli 30, 2006 vid 7:30 e m
kommunistrerna har nu lagt ut sina tal på hemsidan
http://www.kommunistiskapartiet.org/norrkoping
Melker
juli 30, 2006 vid 8:32 e m
Kära Kulturella Fåror.
Vilken enorm mängd text du skrivit kring detta ämne, jag är imponerad och möjligen något förfärad.
Har tyvärr inte kunnat läsa allt men jag ska återkomma och plöja dina metrar med text.
Varma hälsningar Erik
Erik Svansbo
juli 30, 2006 vid 9:49 e m
@ Erik:
Förfärad? Varför?
Det är väl egentligen inte mer än ett återgivande av vad som medierna och bland annat du själv sagt kring denna händelse. Varken mer eller mindre.
Mina egna kommentarer hade i slutänden ändå dykt upp här, eller som kommentar på din blogg. Jag fann det vara mycket ärligare att återge vad de olika källorna har skrivit i denna historia. Hellre det, än att jag klippte och klistrade samt drog egna förhastade slutsatser. Tycker du inte det?
/Henrik.
Kulturella fåror
juli 30, 2006 vid 11:11 e m
Hej Henrik! Förfärad är kanske fel ord, tänkte bara vilken tid du har lagt ned på att analysera den här händelsen.
Jag har läst din text nu och den är helt OK, jag tycker inte det är OK att kalla Israel för fascistiskt men är det något jag lärt mig av denna konflikt är det vänsterns enorma förmåga att problematisera demokratiers roll och totala förmåga att glömma att problematisera terrorgrupperna, eller till och med i vissa fall glorifiera terrorgrupperna.
Ha det fint
/Erik
Erik Svansbo
juli 31, 2006 vid 9:44 f m
@ Bo I. Cavefors:
Tack! Det värmer att få positivt omdöme på min text. Jag har länge varit tveksam, jag har vacklat i min övertygelse att bloggverktyget är någonting att ha. Men jag har nog allt återfunnit lusten i att skriva igen, det är så lätt att bara haspla ur sig något halvdant och hoppas på att någon sedan läser det. Men jag blir verkligen glad för din kommentar – den stärker mitt ego – särskilt eftersom liknelsen med 60- och 70-talets reportageböcker ligger mig varmt om hjärtat.
Tack!!!
Kulturella fåror
augusti 2, 2006 vid 6:50 e m
Tack för en bra rapportering av denna händelse. Jag vill också understryka den sorgliga polariseringen i debatten, att ett nej till Israels krig automatiskt tolkas som ett stöd till Hezbollah och dess terror/krig/kamp (beroende på vad vi kallar det).
Jag tror verkligen att mellanöstern behöver mer av demokrati (så som i Israel och Palestina). Att som hittills låta USA sätta villkoren för regionen leder inte till fred utan till motreaktioner i form av väpnade grupper.
Den långsiktiga lösningen är att regionen får allt stöd den kan att bygga upp demokrati och välfärd. Faktum är att USA på grund av oljeintressen hittills motarbetat sådana rörelser (se gärna filmen ”Syriana”). Med ökad välfärd och rättvisa kommer sannolikt stödet till militanta grupper att minska. Antingen byter Hezbollah strategi eller så tappar de i betydelse.
Klas Corbelius
augusti 7, 2006 vid 10:26 e m
http://go.reuters.com/newsArticle.jhtml?type=topNews&storyID=13530111&src=rss/topNews
BEIRUT (Reuters) – Israel dropped at least 350,000 cluster bomblets on south Lebanon in its war with Hizbollah guerrillas, mostly when the conflict was all but over, leaving a deadly legacy for civilians, a U.N. official said on Tuesday.
”The outrageous fact is that nearly all of these munitions were fired in the last three to four days of the war,” David Shearer, the United Nations humanitarian coordinator in Lebanon, told a news conference in Beirut.
”Outrageous because by that stage the conflict had been largely resolved in the form of (U.N. Security Council) Resolution 1701,” he said.
The resolution adopted on August 11 halted 34 days of fighting three days later. A truce has largely held since then.
Israel denies using cluster bombs illegally.
Shearer said Israel had not explained why it fired so many cluster bombs across the south as the war drew to a close. Nor had it responded to a U.N. request for the map coordinates of the cluster bomb strikes to hasten clearance efforts.
U.N. Emergency Relief Coordinator Jan Egeland has called Israel ”completely immoral” for using them in residential areas.
The United Nations has so far identified 516 cluster bomb strike locations and says 30 to 40 percent of the bomblets they scattered over the south failed to explode at the time.
Only about 17,000 bomblets have been defused so far and the United Nations says it could take up to 30 months to destroy most of the unexploded sub-munitions. The British-based Land mine Action group has said clearing the south could take a decade.
Shearer said cluster bombs had killed or wounded an average of three people a day since the war ended, with 15 killed, including a child, and 83 wounded, of whom 23 are children.
Clearance efforts have so far focused on villages, schools and playing areas, but will soon shift toward farmland, which provides 70 percent of household incomes in the south, he said.
Anark
september 19, 2006 vid 1:28 e m